Att vara sann mot mig själv

Under mina fem år som singel har jag arbetat på att försöka vara sann mot mig själv - att tänka efter först och ev handla sen. För om jag inte tar hand om mig själv - vem ska ta hand om mina döttrar och lära dem att ta hand om sig själva. Det har gett mig en personlig livsfilosof som i stort sett innebär jag inte gör något som jag inte vill att någon gör mot mig eller mina döttrar. Det har varit en enkel och lätt filosofi att följa.

Då ställs jag plötsligt inför ett dilemma...  Ska jag tillåta mig ha sexuell relation med en man som enligt min livsfilosofi är "off limit" dvs som redan har en relation till en annan (för mig okänd) kvinna? Detta måste jag verkligen fundera på innan jag hamnar i en känslomässig röra. Men det är väldigt häftig och farlig känsla att plötslig vara åtrovärd igen!

Tänk vad fort ens "världsproblem" skiftar. Ena dagen ekonomi, nästa hälsa eller ensamhet, tredje tonårsproblem eller gymnasieval och sen  därefter funderingar på en sexuell relation. Tur att man trots allt stå med båda benen på jorden och efter år av känslomässigt svaj vet sina egna begränsningar och brister innan man kastar sig "out on a limb"!

Tror jag sätter mig och luktar på en av mina kvarvarande rosor i trädgården - det ger mig säker rätt perspektiv och insikt i att vara sann mot mig själv...